information.
Jag har nyss börjat gymnasiet ( började i Måndags, första året ) och tror ni förstår vad jag tänker informera er om.
Jag har inte tid alls för att skriva.. tyvärr.
De är inte mitt schema som förstör, utan de är att jag måste åka buss i ca. 45 min för att komma hem, och om jag slutar 4, är jag nt hemma förrän 5, och då är de läxor som ska göras.
Finns ingen tid över...
Visst jag har helgerna men nä, de går inte tyvärr. Jag måste kunna få umgås med mina nya vänner och även "leva".
Sedan så ska jag börja ta en ny medicin i September någongång, Antidepressiv, och då kommer jag inte vara mig själv alls ett bra tag. ( Ni som inte vet vad antidepressiv medicin är, de är en medicin som ska hjälpa mig att må "bättre", då jag har depration så ska medicinen hjälpa mig med att kunna orka med livet, de är som en hjälp på traven )
Med detta innebär ju att skriva är inget jag kommer göra, kommer må sämre än vad jag redan gör en priod, men sedan må bättre.
Hoppas ni verkligen förstår detta, jag vill supergärna skriva, men tiden räcker inte till, och stressa är inget jag vill göra. Skolan & läxor går före.
När jag ändå håller på, tänkte ha en frågestund lite längre fram som jag nog filmar när jag svarar på era frågor.
Så fråga på! Kommer säga till när jag tänker göra videon! :3
Hoppas alla ni har haft en bra skolstart igen efter sommaren!
Kapitel 15
Natten föll och mörkret lade sig som ett täcke över London. Harry satt fortfarande vaken bredvid Louis, Liam låg och sov i sängen bredvid, stackarn hade varit vaken i över ett dygn bara för att se till så att Louis var okej.
Harry lekte försiktigt med Louis fingrar, granskade hans arm o och om igen, granskade vare millimeter av hans ärr.
Han tog ett djupt andetag och såg upp, lät blicken vila ut genom fönstret för att granska gatorna utanför. London var fint i mörkret, med alla gatolampor som lyste upp dom små gatorna och ljudet från bilar som då och då körde utanför.
De var inte ofta de var såhär tyst, men inatt var de helt öde, som om alla satt hemma och sörjde över något.
Harry suckade tungt och såg ner i knät igen, kramade Louis hand en aning i sin, tänkte aldrig släppa taget igen.
Timmarna gick sagta framåt, Harry halvlåg över Louis med öra mot hans bröst för att lyssna på hans lugnande hjärtslag medan han sagta höll på att somna.
Louis började sagta vakna upp, kunde hörde någons snackningar en bit bort, även hur någon tog regelbundna andetag med honom själv.
Han försökte att röra sig försiktigt, kände igenom varje muskel innan han vågade röra huvudet en anning.
Harry nästan flög upp från Louis bröst när han hörde de lilla smårtsamma ljudet från Louis strupe, stirrade på Louis som kämpade för att öppna ögonen.
Harry tog tag i Louis hand och svalde hårt, såg nu hur Louis ögon såg sig omkring i rummet innan blicken hamnade på honom.
" Harry...? " viskar Louis med andan i halsen och kramar Harrys stora hand allt hårdare för att se till så att han var verklig.
" Yes Louis...? " viskar Harry och svalde hårt, vilar blicken in i Louis havsblåa ögon.
" You come back..You....Harry.. " Louis försök att säga en full mening gick inte så bra då tårar hade börjat rinna från hans kinder.
" No.. dont cry babe... Please.. " viskar Harry hjälplöst och lutar sig närmre Louis kropp, strök tummen över kinden för att torka bort tårarna som rann från Louis kinder.
Tysnaden spred sig i rummet medan deras blickar borrades in i varandra, ingen utav dom rörde sig, rädda att blickarna skulle brytas av minsta lilla rörelse.
" Dont leave me again. Please. I-I can't take it. Please. " viskar Louis tyst och skakar smått av sin gråtattack som bara blev allt värre.
" ssh, Its okay babe. Im here. And I wont leave. " viskar Harry tyst och bet sig löst i läppen.
Innan Harry hann ångra sig lutar han ansiktet allt närmre Louis' och pressar sina läppar mot hans, masserar dom mjukt med sina, lägger sin hand mot Louis kind och ler svagt åt sig själv när Louis läppar sagta följer med hans.
Harry drar sig bor några millimeter och ser rakt in i Louis ögon som nu glittrade som små diamanter. Ett leende sprids på deras läppar, Att detta skulle hända hade ingen utav dom ens vågat drömma om, aldrig.
" Im so sorry Louis. I shouldn't do all that I did to you. But... I was just so afraid. I knowed that you had feelings for me and...I..I just didn't want to show my feelings. Im really sorry Lou. I cant lie. I love you. " viskar Harry och tar ett djupt andetag för att inte brista ut i gråt han också, allt blev bara så känslosamt helt plötsligt.
Louis såg tyst på honom ett tag, bara låg och stirrade på honom innan han öppnade munnen.
" Its okay...I love you to much to be mad or hate ypu. I just cant do that. I love you too.. " viskar han tyst och deras blickar möts igen. Tysnaden spred sig igen, men båda två visste att deras blickar talade tillräckligt.
" Can I kiss you again..? " viskar Louis försiktigt. Ett leende sprids på Harrys läppar innan han tycker läpparna mot Louis' igen.
" You dont have to ask " mumlar Harry med ett svagt leende mellan deras försiktiga kyssar. Dom var inte alls ivriga och hetsiga som man hade förväntat sig, dom var mjuka, försiktiga, som om dom höll i glas.
Deras läppar särades åter igen och deras lugna andetag fyllde rummet.
" I will never leave you again Louis. I will stay till' your heart stop beat. "
" I will never leave you again Louis. I will stay till' your heart stop beat. "
Kapitel 14
Liam satt bredvid den stora vita sängen med blicken fäst mot Louis kropp som låg bredvid honom.
Den senaste i tiden har killarna tillbringat mycket tid på sjukhus, och varje gång var de pågrund av Louis.
En suck kom från honom medan hans blick åkte ner mot golvet, satt i tysnad medan Louis svaga hjärtslag fyllde de tysa rummet.
Han hade ingen aning om hur lände dom hade varit där, men flera timmar iallafall. Liam var trött och helt utsliten efter händelsen i Louis hus.
Hemska bilder dök upp i ahns huvud och tårar började fylla hans ögon.
En läkare kom in i rummet och såg på Liam med en allvalig blick.
" He's okay. But he lost a lot of blood so he cant leave the hospital, he most stay a few days more, maybe a week or two. But I need to know what happend with him. This is maybe the fourth time he's here. " säger läkaren allvaligt med en mörk röst och ser på Liam som håller andan i några sekunder.
" He's okay. But he lost a lot of blood so he cant leave the hospital, he most stay a few days more, maybe a week or two. But I need to know what happend with him. This is maybe the fourth time he's here. " säger läkaren allvaligt med en mörk röst och ser på Liam som håller andan i några sekunder.
" He trying to take his life.. " mumlar Liam tyst och biter sig hårt i underläppen, sänker blicken från Läkaren och stirrar ner i golvet igen.
Läkaren nickar svagt och antecknar i sina papper, ser fortfarande lika allvalig ut.
" I think he's depressed. Or he is depressed. " Säger han med en tyst ton innan han tysnar och ser fundersam ut.
" I think he's depressed. Or he is depressed. " Säger han med en tyst ton innan han tysnar och ser fundersam ut.
" Just take it easy when he wake up. I be right back. " med de vänder läkaren på klacken och går ut från rummet med en förvivlad Liam.
Han ser på Louis fridfylla ansikte och suckar tungt.
" Why didn't you tell us Louis..? why? " vikar han och tar Louis kalla hand i sin och kramar den mjukt.
Harry hoppade ur taxin och rusade in mot sjukhus dörrarna i den kalla kvällsluften. Han struntar i alla förvirrande blickar han får när han rusar mot disken och ser på tjejen bakom datorskärmen.
" Louis Tomlinson. Is he here? " flåsar Harry efetr allt springande, både från flyget, till taxin och in.
" Louis Tomlinson. Is he here? " flåsar Harry efetr allt springande, både från flyget, till taxin och in.
Tjejen vände dig mot datorn igen och suckade.
" Yes sir. Room 210. " sa hon och Harry satte full fart mot trappan.
" Yes sir. Room 210. " sa hon och Harry satte full fart mot trappan.
Tankarna snurrade i skallen medan han sprang upp steg för steg. Hur illa är de? varför? hur? hur hittade dom honom? är de för sent? hur kommer han reagera?
Harry tvärrstannade i korridoren som han hade kommit till och såg panikslaget efter rätt nummer.
205. 206. 207. 208. 209. 210.
Harry stannade och stirrade på dörren, föröskte lugna sina häftiga andetag medan oron började växa i magen på honom.
Han var rädd, rädd för att se Louis igen. Och om Liam är där inne så ligger han illa till.
De var ju hans fel att allt detta ens började, hans fel att Louis hamnade här.
Harry tog ett djupt andetag innan han vilade handen mot dörrhantaget, slöt ögonen och försökte hålla sig lugn när dörren sagta åkte upp.
Han öppnade ögonen och såg sig omkring i rummet, stelnade dock till när han fick syn på Louis och Liam, kände nu hur rädslan växte och ville bara backa där ifrån.
Liam höjde blicken och såg på figuren som stod vid dörröppningen. Han gapade svagt när han insåg vem de var som stod framför honom. Harry.
Dom stirrade på varandra ett bra tag innan Liam öppnade munnen för att ta första steget.
" Harry..? " mumlar han och svalde hårt. Egentligen borde han vara så sjukt sur på honom nu men saknaden av att se sin gamla vän var för stor.
Harry nickade sagta och svalde hårt, tar ett försiktigt steg in i rummet och stänger dörren efter sig.
Harry nickade sagta och svalde hårt, tar ett försiktigt steg in i rummet och stänger dörren efter sig.
De blev tyst mellan dom igen, Harry ställde sig på andra sidav av sängen medan han stirrade ner på Louis kropp.
Liam såg ner i golvet ett tag innan han lyfte huvudet när han hörde hur någon försökte dämpa snyftningar och vände blicken mot Harry som hade vänt bort blicken från Louis.
" Are you crying? " sa Lam tyst och bet sig svagt i läppen.
" Are you crying? " sa Lam tyst och bet sig svagt i läppen.
Harry såg på Liam med tårfyllda ögon och svalde hårt, alla känslor som han hade hållt inne exploderade i honom när han såg Louis hjälplösa kropp, Han hade sårat den killen så djupt att han själv bröt ner.
Harry tog ett djupt andetag och ger Liam en snabb blick, låter tysnaden svara på han fråga.
Liam bestämde sig för att gå ut en stund och få i sig något att äta, lämnade Harry ensam med Louis. Han litade en aning på honom, tanke på att Harry helt plötsligt kom tillbaka nu när Louis faktiskt behövde honom.
Harry satt bredvid sängen och stirrade på Louis bröstkorg som sagta åkte upp och ner, hjärtslagen som fyllde rummet var som en lugn men ändå skrämande melodi i bakgrunden.
Han kramade Louis hand i sin och suckade tungt, granskar Louis arm sagta, granskar varenda sår som syns på hans hud.
Han lutar sig fram och plaserar läpparna mot såren, han är osraken bakom dom, men han ska göra allt för att få Louis tillbaka igen.
Kapitel 13
" Earlier today, Louis Tomlinson, one of the singers from the earlier One Direction, found in his flat with Liam Payne. Louis was quickly transferred to the hospital after that his arms was bloody, more can't we say because his condition is unknown. Liam dosn't say anything what happend with Louis. Can it be something about the lost band mate Harry Styles? The rumors says that Louis tried to take his life, Its that true? "
Harry stirrade på TV som var igång i hans hotellrum. Den kvinnliga rösten som berättade om Louis ekade i hans hve medan han stirrade på bilderna som visade när Louis fördes in i en Ambulans som sedan snabbt körde iväg med en gråtande Liam stående vid vägen och såg efter den.
Vad fan har han gjort..?
Zayn och Niall satt fortfarande i soffan och små pratade med varandra när Zayns mobil plötsligt ringde. Han såg på skärmen, dolt nummer. Han såg lite på Niall som såg frågande ut när Zayn inte svarade.
Han bet sig i läppen och tog ett djupt andetag innan han klickade på den gröna svarar knappen.
" Zayn.. " sa han och hörde först bara en massa flåsningar.
De var tyst i luren ett bra tag innan Zayn kunde tyda dom små tysta snyftningarna som hördes.
" Hello...? " sa han oroligt och bet sig hårt i läppen.
" Please don't say that is dead... " viskar en mörk röst från andra sidan. Zayn ser på Niall med en förvirrad blicks om såg lika förvirrad ut som han själv.
" How...? and how are you..? " säger Zayn och svalde hårt, försökte sätta namn på den märka rösten som hördes från luren.
" Louis. Please. He can't be dead.. "
" Zayn.. " sa han och hörde först bara en massa flåsningar.
De var tyst i luren ett bra tag innan Zayn kunde tyda dom små tysta snyftningarna som hördes.
" Hello...? " sa han oroligt och bet sig hårt i läppen.
" Please don't say that is dead... " viskar en mörk röst från andra sidan. Zayn ser på Niall med en förvirrad blicks om såg lika förvirrad ut som han själv.
" How...? and how are you..? " säger Zayn och svalde hårt, försökte sätta namn på den märka rösten som hördes från luren.
" Louis. Please. He can't be dead.. "
Med ett ryck ställer sig Zayn upp och ser helt skräckslagen ut, men innan han hinner säga något piper de i mobilen och personen är borta.
Niall ser på Zayn med en skräckslagen blick och ställer sig sagta upp.
" We have to call Liam. "
" We have to call Liam. "
Harry gick av och an i rummet med mobilen hårt kramad i handen. Hna andades häftigt emdan tårarna rann från han kinder. Han kan inte förlora Louis, han kan bara inte.
Visst, han hade behandlat honom som skit men han var rädd, rädd för att besvara Louis kärlek. Han vill inte att folk ska se honom annorlunda, men de lyckades han med ändå.
Hårt slängde han mobilen i marken medan hela hans kropp började skaka av ångerst och rädsla.
Innan han skule hinna ångra sig tog han sin jacka och nästan sprang ut från sitt hotallrum, rusade ner till parkeringen som låg precis utanför och hoppade in i bilen, han klarar inte de mer.
Harry har varit borta i månader, de går bara inte längre.
I full fart kör han ut från parkeringen och gasar iväg mot flygplatsen för att hinna med de snabbaste flyget till London.
De får inte vara försent, de får bara inte vara de.
____________________________________________________________________________________________
Världens minsta inlägg men jag fick ihop ett! :)
Kommer fortsätta skriva på denna, har en massa idéer osv så håll i hatten! spänningen är inte över ännu! ;)
