style="text-align: center;">Louis hade hittat en burk med lugnande i skåpet, tog 3 stycken och svalde dom snabbt med ett glas vatten. Han sjönk ner på de kalla badrums golvet och svalde hårt. Visst dom lugnande tabletterna får honom att bli lugn, men han känner fortfarande smärta, djup smärta i hjärtat.
Vad var de som gick så fel?
Louis såg till så att dörren var låst innan han hukade sig framför toaletten och stirrade ner, öppnade sakta munnen innan han stoppade in två av sina fingrar och smekte bakre delen av halsen.
Magen började protestera men Lou fortsatte, struntade i att ännu fler tårar började rinna ner från hans kinder, maten skulle upp punkt slut.
De brände i halsen när han äntligen fick upp en del av de han innan hade ätit. Fortsatte att trycka in fingrarna tills spyorna hade en aning blodfärg i sig, vilket betyder att han har fått upp allt som finns i magen på honom.
De brände i halsen, sved i ögonen och magen protesterade med enorma smärtor, men dom smärtorna kändes bättre än dom som Harry gav honom.
Louis reste sig upp från golvet, borstade tänderna och gick sedan ut för att dricka något, struntade i att han hade spytt upp tabletterna igen, de kändes bara skönt.

Harry låg i sin säng och stirrade upp i taket. Han kunde höra Louis gråtande, även hur han kved av smärta i badrummet bredvid. Visst de är han som orsakar att Louis mår som han gör, men han är tvungen att göra de. Han vill inte att all hat ska vändas mot honom.
De är fegt av honom att göra så, få Louis att plågas ännu mer, men han tänker aldrig erkänna att han också har känslor för Louis, aldrig. Han är inte gay, han kan inte vara de.

Louis hade somnat på soffan med en tavla på honom och Harry tryckt mot bröstet. Han saknade tiden där dom två var så nära varan, kunde sitta i timmar och prata om allt mellan himmel och jord.
Han rörde sig oroligt i sömnen, mardrömmar. De är alltid samma varje natt, och han vaknar allitd precis på samma ställe.
Louis sitter i ett mörkt rum, fastbunden på en stol. De är kallt och fuktigt, de ända som hörs är hans ena hjärtslag som slår hårt mot bröstet. Plötsligt går Harry mot honom med Liam, Zayn och Niall efter sig, alla har ett stort flin på läpparna och stirrar på Louis med hat i ögonen.
” come on guys, we kill him ” hör man Harrys mörka röst eka i rummet och Harry drar fram en kniv ur flickan, går närmre….och närmre…och närmre.

Där vaknar han, torr i halsen och tårar rinnande från kinderna, skakar av rädsla. Han blir galen av allt detta, varför går han bara inte och tar sitt liv? Jo för han är rädd, han vill inte att hans familj ska sörja. Om dom nu ens kommer de, alla hatar honom, ingen älskar Louis William Tomlinson.
Lou öppnade ögonen och möttes av ett par gröna ögon som stirrar på honom. Han hoppade till och stirrar på finguren, Harry.
” W-what do….what do you want? ” viskar Louis med hes och skakig röst, de svider i halsen fortfarande vilket gör att de blir svårt för honom att prata.
Harry står tyst och stirrar på Louis ett tag innan han öppnar munnen, som snabbt stängs igen.
” Nothing twat, we have a interview about a hour ” sa Harry och försvann igen. Var de redan morgon? Lou suckade tungt och torkade bort tårarna med tröjan innan han rester sig upp för att gå upp till sitt rum.
Han orkar verkligen inte med någon jävla intervju, orkar inte spela glad, orkar inte spela som om allt är bra med honom och Harry.
För inget är som de ska mellan dom, och kommer aldrig bli de igen.

*On the Intervju*
Killarna satte sig ner i soffan medan dom väntade på att program ledaren skulle anlända. Louis satt längst bort med blicken ner mot golvet medan deras stylist fixade med håret. Ellen Degeneres kom in och satte sig i sin stol och log stort mot killarna.

” Hey guys! Nice to meet you all! “ sa hon glatt och såg på Liam. Dom log mot henne och intervjun började, Louis satt fortfarande och stirrade ner i golvet medan dom andra glatt följde med Ellens frågor.
Lou kände sig yr, de kändes som om golvet gungade under honom.
” Louis, are you okay? ” frågade Ellen som märkte att Lou började bli en aning vit i ansiktet. Killarna vände sig mot Louis som såg upp och svalde hårt.
” Ehm…yeah..I just… ” sa han men stannade upp för att springa iväg bak från scenen men hann bara bak till soffan, föll ner på huk och blod forsade ur hans mun. Han drog bort mikrofonen från hans tröja då han inte ville att alla skulle höra. Han kände en hand mot sin rygg men orkade inte kolla upp för att se vem de var, gissad dock på Liam.
” Oh my god Louis, are you okay? ” hörde han Nialls röst som hade hukat sig bredvid honom. Lou skakade på huvudet och kände tårarna leta sig fram på hans kinder igen, hur kunde han vara så korkad att ta lugnande tabletter och sedan tvinga sig själv att spy tills de bara var blod kvar i de.
” shh, Its okay Lou…Its okay… ” viskade Liam lugnande tills han såg blodet som låg på golvet framför honom.
” oh god, its blood…Call a ambulance someone! ” röt Liam och reste sig upp för att springa och hämta Paul.
Louis hade lagt sig ner på rygg på golvet medan Niall försökte hålla honom lugn, ögonlocken blev tunga för honom medan han stirrade upp i taket.
” No! Dont dare to close your eyes Louis! ” hörde han någon säga, orkade dock inte tänka efter vem. De var hysteriskt runt honom medan han sakta började sluta ögonen.
Allt han minns var att han hörde en röst säga att han var trygg, sedan var allt svart och tyst.
____________________________________________________________________________________
Jag måste erkänna att när jag lyssnade på Moments medan jag skrev Intervju delen grät jag.....
Ja jag är känslig! :C
Kommentera för nästa kapitel barn <3